23 Juli:

Jag satt på bussen påväg till lägret. Musiklägret. Musiklägret skulle vara i sex veckor.

Jag tittade ut genom fönsterrutan i bussen. Solen sken. Jag satte igång musik i mina hörlurar och kände hur sömnen sakta smög sig på mig. Jag hade nämligen inte sovit ordentligt på unegefär tre veckor. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre...

------------------------------------------

Jag vaknade av att bussen stannade med ett ryck. Vi var visst framme. Jag slängde väskan över ryggen och gick ut ur bussen med resten av ungdomarna som skulle vara på musiklägret. Men när jag väl steg ut ur bussen kom det som en chock. Solen hade försvunnit bakom tjocka rengnmåln och regnet öste ner.

Jag såg att jättemånga sprang och gömde sig bakom några träd inärheten av en sjö, kanske bara 1000 meter ifrån stugorna. Men jag stog bara kvar. Still. Orörlig. Jag som trodde att det här skulle ha blivit de bästa veckorna någonsin i mitt liv. Men så fel jag hade haft. Jag kände hur tårarna började att rinna nerför mina kinder. Varför? Varför skulle livet vara så orättvist? När jag för en gångs skull var ifrån mamma och pappa skulle allting ändå vara skit. Hela mitt liv var skit.
- Jävla skitliv! muttrade jag.

Jag rös till. Regnet hade blött ner mig ända in till huden nu eftersom jag hade stått helt still. Jag började att springa mot träden för att ta skydd med resten av de som kommit med bussen. Men såklart med min klumpighet halkade jag och trillade ner i en lerpöl. Jag kände en hand på min arm. Jag vände mig om och såg en tjej stå lutad över mig. Jag kände igen henne, men varifrån kunde jag inte komma på just då.

- Kom, du kommer att bli förkyld, sa tjejen och log ett svagt leende mot mig.

Hon hjälpte mig upp och tillsammans sprang vi mot träden där de andra redan hade samlats.