Luften sögs ur mig och jag kände hur armbandet runt min handled föll av. Jag kunde inte fatta det. De stog verkligen här. Eller? Var det bara en dröm som kändes välldigt verklig. Skulle jag snart vakna? Nej, det trodde jag inte. Jag hörde att alla andra började att busvissla och applådera. Jag började också att applådera, även om jag inte visste varför.

Men sedan slog det mig. De var faktiskt här på riktigt, och jag stog här och var jättefjantig. Jag hade till och med glömt hur man andades   

Jag tog ett djupt andetag. Nu hade jag fått ordning på andningen och då var det bara känslorna kvar.

- Så, gå nu tillbaka till era stugor. Killarna måste faktiskt få ha lite fritid, sa Lena.

Jag och Kajsa gick tillsammans tillbaka mot Grävlingsstugan. Men när det bara var en liten bit kvar kom jag på en sak.
- Kajsa, jag kommer snart. Jag måste bara tillbaka och hämta mitt armband som jag tappade, sa jag.

- Visst, jag går sålänge, sa Kajsa och log mot mig. Jag log tillbaka innan jag vände mig om och satte fart mot samlingsplatsen.

Mitt armbandsknäppe hade alltid varit lite knäppt, men jag hade aldrig bytat ut knäppet. Det var en av de värdefullaste sakerna jag ägde. Ja, inte bara för att det var gjort av äkta silver utan också för att det betydde mycket för mig. Hade pappa upptäkt det vet jag inte vad som skulle ha hänt. Han skulle troligtvis ha sålt det. Jag skulle ialla fall inte haft kvar det.

Jag tänkte inte så mycket undertiden jag sprang mot samlingsplatsen. Det var ju inte direkt några träd ivägen, så varför skulle jag bry mig? Men där tog jag allt fel, för sekunderna efter sprang jag in i något hårt och föll baklänges. Jag kände hur luften trycktes ur mig och allt blev svart...