Harry? tänkte jag. Harry, Harry, Harry!? Var hade jag hört det namnet innan? Och var hade jag sett honom någnstans innan? Kände jag honom? Nej, det gjorde väl inte. Eller?

- Hur mår du? hörde jag Harry säga.

- Bra... Tror jag... viskade jag.

Var hade jag sett honom innan? Var, var, var!?

- Bra? Du verkar inte må så bra om jag får säga vad jag tycker, sa Harry och log ännu större.

- O-o-okej... viskade jag.

Nu kände jag igen honom. Harry. Det var Harry!

- Behöver du hjälp upp? Frågade Harry och skrattade lite.
Harry sträckte ut handen och jag tog imot den. Med gemensamma krafter lyckades jag ställa mig upp. Harry log mot mig och jag kom tillbaka.
- Så, vad heter du?  sa Harry och log.

- Nel, började jag, men sedan kände jag ett fruktansvärt illamående.
Jag böjde mig fram och kände hur frukosten var påväg upp. Jag blundade...

När jag öppnade ögonen igen några sekunder senare såg jag att Harry's skor var helt gul&gröna. Jag hade kräkt på honom.

- Förlåt... mummlade jag.

Harry svarade inte, han växlade bara mellan att titta på sina skor och mig.

- Förlåt, sa jag igen, högre den här gången.

Jag kände hur mina kinder växlade till röda.

- Som jag sa innan, du mår nog inte så bra, sa Harry och log svagt.

Vi bara stog där en stund, ingen av oss så mycket som rörde oss.

- Förlåt, det var verkligen inte med vilje! Jag vet inte vad som flög i mig, jag bara kände att jag mådde illa och så kom det! Tusen gånger förlåt. Jag förstår om du är arg eller något liknande på mig! Snälla, snälla, snälla, förlåt Harry!

- Äsch, det är okej Nel. Det gör inte så mycket, jag har ändå aldrig gillat skorna, sa Harry och log STORT.

- Okej.... sa jag och kände hur kinderna blev ännu rödare.

Vi tittade på varandra en LÅNG stund innan jag bröt tystnaden och sa:

- Förresten, jag heter inte Nel, jag heter Nelly.

Jag skrattade lite och efter bara några sekunder började Harry också skratta. Men det var inte ett sånt där fejkat skratt, det var ett riktigt.

- Okejdå Nelly, jag kanske ska följa dig hem? sa Harry och log sitt speciella leende som jag faktiskt hade börjat tycka väldigt mycket om.

- Alltså, jag menar bara ifall du får ett återfall och svimmar igen eller något liknande, sa Harry snabbt.

Jag såg hur hans kinder växlade till rött.

- Okej, jag ska bara hämta mitt armband som jag tappade, sa jag och log mot Harry.

- Menar du det här? sa Harry och höll fram mitt armband.

Jag nickade.

- Jag såg det ligga på marken och tog upp det för att ge det till personen som hade tappat det. Det var därför jag gick hitåt, sa Harry medans han gav armbandet till mig.

Jag knäppte på mig armbandet och Harry log mot mig. Han tog min hand och tillsammans började vi att gå mot Grävlingsstugan. Harry var verkligen en hjälte, min hjälte!

- Oj, sa en röst i det mörka.

Jag öppnade ögonen och tittade upp och vem stod där om inte Harry.

- Förlåt sa Harry Jag är alltid så klumpig

- Äsch det gör inget sa jag samtidigt som jag försökte resa mig upp.

Det var fortfarande lite suddigt men jag kunde se ett STORT leende,

- Hej Det är jag som är Harry....