Harry? tänkte jag. Harry, Harry, Harry!? Var hade jag hört det namnet innan? Och var hade jag sett honom någnstans innan? Kände jag honom? Nej, det gjorde väl inte. Eller?

- Hur mår du? hörde jag Harry säga.

- Bra... Tror jag... viskade jag.

Var hade jag sett honom innan? Var, var, var!?

- Bra? Du verkar inte må så bra om jag får säga vad jag tycker, sa Harry och log ännu större.

- O-o-okej... viskade jag.

Nu kände jag igen honom. Harry. Det var Harry!

- Behöver du hjälp upp? Frågade Harry och skrattade lite.
Harry sträckte ut handen och jag tog imot den. Med gemensamma krafter lyckades jag ställa mig upp. Harry log mot mig och jag kom tillbaka.
- Så, vad heter du?  sa Harry och log.

- Nel, började jag, men sedan kände jag ett fruktansvärt illamående.
Jag böjde mig fram och kände hur frukosten var påväg upp. Jag blundade...

När jag öppnade ögonen igen några sekunder senare såg jag att Harry's skor var helt gul&gröna. Jag hade kräkt på honom.

- Förlåt... mummlade jag.

Harry svarade inte, han växlade bara mellan att titta på sina skor och mig.

- Förlåt, sa jag igen, högre den här gången.

Jag kände hur mina kinder växlade till röda.

- Som jag sa innan, du mår nog inte så bra, sa Harry och log svagt.

Vi bara stog där en stund, ingen av oss så mycket som rörde oss.

- Förlåt, det var verkligen inte med vilje! Jag vet inte vad som flög i mig, jag bara kände att jag mådde illa och så kom det! Tusen gånger förlåt. Jag förstår om du är arg eller något liknande på mig! Snälla, snälla, snälla, förlåt Harry!

- Äsch, det är okej Nel. Det gör inte så mycket, jag har ändå aldrig gillat skorna, sa Harry och log STORT.

- Okej.... sa jag och kände hur kinderna blev ännu rödare.

Vi tittade på varandra en LÅNG stund innan jag bröt tystnaden och sa:

- Förresten, jag heter inte Nel, jag heter Nelly.

Jag skrattade lite och efter bara några sekunder började Harry också skratta. Men det var inte ett sånt där fejkat skratt, det var ett riktigt.

- Okejdå Nelly, jag kanske ska följa dig hem? sa Harry och log sitt speciella leende som jag faktiskt hade börjat tycka väldigt mycket om.

- Alltså, jag menar bara ifall du får ett återfall och svimmar igen eller något liknande, sa Harry snabbt.

Jag såg hur hans kinder växlade till rött.

- Okej, jag ska bara hämta mitt armband som jag tappade, sa jag och log mot Harry.

- Menar du det här? sa Harry och höll fram mitt armband.

Jag nickade.

- Jag såg det ligga på marken och tog upp det för att ge det till personen som hade tappat det. Det var därför jag gick hitåt, sa Harry medans han gav armbandet till mig.

Jag knäppte på mig armbandet och Harry log mot mig. Han tog min hand och tillsammans började vi att gå mot Grävlingsstugan. Harry var verkligen en hjälte, min hjälte!

- Oj, sa en röst i det mörka.

Jag öppnade ögonen och tittade upp och vem stod där om inte Harry.

- Förlåt sa Harry Jag är alltid så klumpig

- Äsch det gör inget sa jag samtidigt som jag försökte resa mig upp.

Det var fortfarande lite suddigt men jag kunde se ett STORT leende,

- Hej Det är jag som är Harry....

Luften sögs ur mig och jag kände hur armbandet runt min handled föll av. Jag kunde inte fatta det. De stog verkligen här. Eller? Var det bara en dröm som kändes välldigt verklig. Skulle jag snart vakna? Nej, det trodde jag inte. Jag hörde att alla andra började att busvissla och applådera. Jag började också att applådera, även om jag inte visste varför.

Men sedan slog det mig. De var faktiskt här på riktigt, och jag stog här och var jättefjantig. Jag hade till och med glömt hur man andades   

Jag tog ett djupt andetag. Nu hade jag fått ordning på andningen och då var det bara känslorna kvar.

- Så, gå nu tillbaka till era stugor. Killarna måste faktiskt få ha lite fritid, sa Lena.

Jag och Kajsa gick tillsammans tillbaka mot Grävlingsstugan. Men när det bara var en liten bit kvar kom jag på en sak.
- Kajsa, jag kommer snart. Jag måste bara tillbaka och hämta mitt armband som jag tappade, sa jag.

- Visst, jag går sålänge, sa Kajsa och log mot mig. Jag log tillbaka innan jag vände mig om och satte fart mot samlingsplatsen.

Mitt armbandsknäppe hade alltid varit lite knäppt, men jag hade aldrig bytat ut knäppet. Det var en av de värdefullaste sakerna jag ägde. Ja, inte bara för att det var gjort av äkta silver utan också för att det betydde mycket för mig. Hade pappa upptäkt det vet jag inte vad som skulle ha hänt. Han skulle troligtvis ha sålt det. Jag skulle ialla fall inte haft kvar det.

Jag tänkte inte så mycket undertiden jag sprang mot samlingsplatsen. Det var ju inte direkt några träd ivägen, så varför skulle jag bry mig? Men där tog jag allt fel, för sekunderna efter sprang jag in i något hårt och föll baklänges. Jag kände hur luften trycktes ur mig och allt blev svart...

-Ja hej sa en mörk röst bakom mig, det är jag som är Lena er ledare, nu får ni ställa er på en rad och så ropar jag upp era namn,

-Nelly sa Lena

-Ja sa Jag

-Kajsa sa Lena

-Ja sa tjejen brevid mig.                                            
När Lena var klar så ropade hon upp namnen och vilka stugor vi skulle sova i,
Dem som ska sova i grävlingsstugan är: Emmy, Kartin,Nelly och Kajsa sa Lena.

När vi väl kom in i vår stuga så paxade vi sängar jag paxade en våningsäng och platsen där nere,

-Kan jag sova åvanför dig? frågade Kajsa

-Visst sa jag.

När vi började packa upp så lämnade jag min väska öppen och helt plötsligt så sa Kajsa,
-Gillar du One Direction?

- Näe sa jag, varför undra du det?

- För att det ligger en affish med dem i din väska sa Kajsa

Shit tänkte jag, jag glömde att stänga väskan,

- Det gör inget sa en röst bakom mig och jag vände mig om, det var Emmy,

- Jag har också en med mig, och så höll hon upp en,

- Jag med sa Katrin

- Och faktiskt jag med sa Kajsa,

- Okej jag ska inte ljuga för er, jag ÄLSKAR One Direction, dem har hjälp mig igenom svåra tider i mitt liv sa jag.

Precis när Emmy skulle öppna munnen för att säga nått hörde vi Lena ropa efter oss

- Kom nu allihopa, samlas här jag har en överasskning åt er.

Vi tjejer gick uy fundersamt och när alla hade kommit fram till Lena så sa hon:
- Detta är ju ett musikläger och vad skulle inte musikläger vara útan artister!

Vi satt som små frågetecken men hann inte säga nått förrän Lena fortsatte prata:
- Jag har faktiskt ringt detta bandets manger och frågat om dem kan komma hit under lägret och hjälpa till, dom sa ja för att dem behövde lite fritid och paus från allt sa Lena,
-Allihopa välkommna: One Direction!

23 Juli:

Jag satt på bussen påväg till lägret. Musiklägret. Musiklägret skulle vara i sex veckor.

Jag tittade ut genom fönsterrutan i bussen. Solen sken. Jag satte igång musik i mina hörlurar och kände hur sömnen sakta smög sig på mig. Jag hade nämligen inte sovit ordentligt på unegefär tre veckor. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre...

------------------------------------------

Jag vaknade av att bussen stannade med ett ryck. Vi var visst framme. Jag slängde väskan över ryggen och gick ut ur bussen med resten av ungdomarna som skulle vara på musiklägret. Men när jag väl steg ut ur bussen kom det som en chock. Solen hade försvunnit bakom tjocka rengnmåln och regnet öste ner.

Jag såg att jättemånga sprang och gömde sig bakom några träd inärheten av en sjö, kanske bara 1000 meter ifrån stugorna. Men jag stog bara kvar. Still. Orörlig. Jag som trodde att det här skulle ha blivit de bästa veckorna någonsin i mitt liv. Men så fel jag hade haft. Jag kände hur tårarna började att rinna nerför mina kinder. Varför? Varför skulle livet vara så orättvist? När jag för en gångs skull var ifrån mamma och pappa skulle allting ändå vara skit. Hela mitt liv var skit.
- Jävla skitliv! muttrade jag.

Jag rös till. Regnet hade blött ner mig ända in till huden nu eftersom jag hade stått helt still. Jag började att springa mot träden för att ta skydd med resten av de som kommit med bussen. Men såklart med min klumpighet halkade jag och trillade ner i en lerpöl. Jag kände en hand på min arm. Jag vände mig om och såg en tjej stå lutad över mig. Jag kände igen henne, men varifrån kunde jag inte komma på just då.

- Kom, du kommer att bli förkyld, sa tjejen och log ett svagt leende mot mig.

Hon hjälpte mig upp och tillsammans sprang vi mot träden där de andra redan hade samlats.

                                   23 Juni, Nu ska jag berätta vad som hände för exakt ett år sedan:

Jag vaknade av att alarmet ringde och gick motvilligt upp, jag gick och dushade och klädde på mig och gick ut i köket, som vanligt stog det en massa sprit i köket men jag sket i det, jag tog och bredde en macka då jag precis hörde bussen utanför: Shit! sa jag jag sprang in i mitt rum och hämtade min väska som va packad för flera veckor sedan. Jag hann precis till bussen innan den körde och jag satte mig ner med en pust, Nu händer det tänkte jag, äntligen läger!

                                                  
                         MALL:
Namn: Nelly Moon

Ålder: 17 År

Födelsedag: 7 December

Utseende: Rosa hår, Svarta kläder med nät handskar, svart smink (Emo).

Familj: Mamma, Pappa och Ödlan Gicko

Bor: Dublin, Irland

Personligheter: Klumpig, Blyg, Snäll och Bra på gitarr.
                                                  
                        PROLOG:

Nellys föräldrar är missbrukare, hennes pappa är knarkmissbrukare och har suttit i fängelse MÅNGA gånger, hennes mamma blev orolig för nelly och började dricka istället för att söka in för skillsmässa.

Nellys pappa misshandlar henne och hennes mamma vågar inte stoppa det.